Det är lätt att man upplever ett misslyckande som en katastrof. Att hela världen rämnar och man känner sig som en värdelös liten blöt fläck på en väldigt stor matta.
Vi lever alla med våra livsläxor, sådant som vi ska lära oss under denna livstid och sådant som vi ska dela med oss av till andra. Det är inte märkvärdigare än så. Och när vi kan skratta igenkännande åt varandras tillkortakommande kan vi lyfta varandra ur det lidande som kommer sig av att vi har glömt våra livsyften och vårt ursprung. Det är mänskligt att fela och kanske är det just så eftersom det är våra vedermödor och misslyckanden som ger oss bäst möjlighet att utvecklas.
Som jag ser det, så är vi alla gudomliga varelser som använder sina mänskliga begränsningar för att växa i förståelse. För att sedan lyfta varandra och gudskällan till en större medvetenhet.
Genom att misslyckas blir man ödmjukare och får en större förståelse för andra människors handlande. Det blir svårt att döma någon för något som man själv har gjort, om man använder sitt misslyckande för att väcka sin självinsikt. Men det finns alltid ett val. Vi kan också välja att förbli omedvetna och då blir effekten den motsatta. Då dömer vi vår omgivning för sådant som vi själva har gjort men vägrar att se.
Det finns en plats och en mening med alla våra krumsprång och fadäser. Kanske är det en tid att vara medveten, kanske är det en tid att leva i okunskap. Hur vi än väljer är det en erfarenhet som vi har med oss för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar